Är det bara jag?

Bara jag som blir less på barnen ibland?

Känns som att allt man läser, hör är hur underbart det är att vara mamma.
Säkert är det det, någon gång mellan lämning och hämtning på dagis. Mellan alla utbrott och bråk. Mellan måltiderna som oftast är ett enda gnällande och tjafsande om maten, drickan, stolen, bestick......
Mellan föräldramöten, fotograferingar (är det verkligen någon som tycker själva fotograferingstillfället är kul?! Eller är det egentligen när bilderna dimper ner i brevlådan?), gymnastik...
Mellan skrik och panik, mellan potträning och "ta bort nappen, du är ju en stor kille".
Mellan läkarbesök och väntrum, mellan tandläkarbesök och vaccinationer...

Kanske är det underbart att vara mamma men just nu är jag bara nöjd att dagen är över och ungarna sover.
Det är verkligen underbart att vara mamma när man ser på dem när dem sover. Det är hittills det bästa, en sovande varm go unge.
Kanske när man blir mormor/farmor, det kanske är då det är underbart att ha barn. När allt slit liksom lönar sig. Eller är det lika jävligt då kanske? Då har man väl diabetes, reumatism eller något sånt. Kanske lika bra att hoppa på demenståget direkt så man slipper lida *typ*

Kanske det blir mer underbart att vara mamma när man får börja jobba igen, och kanske komma hemifrån mer än en timme i stöten.

Höjdpunkten den här veckan, kanske tom den här månaden, har nog varit Tupperware, jajamen jag har varit på Tupperwareparty. Nästan 2,5 timme egentid. TVÅ OCH EN HALV TIMME ! (utan att behöva gå på gymmet, vilket är min enda egentid som jag har annars)
Jag vet, det finns väl inget som heter egentid, man ska njuuuuta av tiden med barnen. ( Vilket svammel, förr i tiden fanns det minsann inget som hette Egentid, ja och allt var ju sååå mycket bättre förr)
Men just den här veckan när jag kommer vara i stort sett DYGNET RUNT med barnen så är det jääävligt skönt med lite egentid. Till helgen blir jag helt själv med dem. Jag kommer inte röra mig ur fläcken. Jag tänker inte bråka om kläder (de får springa naken hela helgen *typ*) Jag tänker inte bråka om maten (jag tänker bara laga deras mat, de ska bara få makaroner *typ*) Jag tänker inte bråka om läggdags (de får somna när de vill, om det så är tolv på natten *typ*) Jag tänker inte göra ett skvatt. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är less. Jag bara inväntar jobbstarten i februari. Februari. Det är väldigt långt dit. Väldigt långt.
Eller ja det finns en till höjdpunkt, den där lilla stunden när man fick vara och handla själv på affären. Helt själv. Bara jag. Jag var själv in och handlade. JAG. Ensam! Och givetvis den där lilla stunden när man sitter ensam i bilen på väg från dagis. När man har lämnat av Ivan och allt gått bra, när man är på väg hem till Fanny. Ensam i bilen. Med musik på. Utan att någon skriker att det är dålig musik, att någon skriker på varandra i baksätet. Bara jag ENSAM i bilen.

Nästa vecka tänker jag inte vara hemma en minut mer än nödvändigt.
Eller jo det måste jag ju. Jag är ju mamma och det är det underbaraste som finns. Och jag kan liksom inte göra annat heller. Jag har gjort det valet, och så är det. Barn är verkligen det underbaraste som finns och jag är extremt tacksam att de finns.
Men nån gång hade jag också velat göra något annat.

Och antagligen lär väl barnen och jag bli dödssjuka till helgen. Jajamen. Funderade tom på att åka till stugan, trots att det inte finns vatten bara för att jag skulle slippa vara själv med ungarna över helgen.
Och då är man verkligen less.

Åh men den sjunde december, då har vi barnvakt.
Mmmm den sjunde december....

Behöver jag säga att det gick jävligt dåligt på gympan idag, att Ivan inte lyssnade ett skvatt på vad jag eller ledarna sa. Att Ivan fick ett utbrott i drygt en timme för att hans äpple blev delat. Att det är lov nästa vecka så Ivan ska vara hemma från dagis heeeela veckan. Med mig.... Rikard arbetar givetvis och försörjer familjen. (Han gör ialf någon nytta. Jag går bara hemma och dräller.) Att jag inte kommit iväg på gymmet alls hittills den här veckan. Att jag inte kommer komma iväg på gymmet alls den här veckan för min karl åker iväg på torsdag för en weekend i skogen som han dessutom inte ens frågade mig först utan bara kom överens med en kompis att de skulle fara. Att fråga mig i efterhand hjälper ju liksom inte. Han måste ju få fara och jaga. Han behöver väl sin egentid precis som jag behöver min. Och vad ska jag göra, kan du stanna hemma för jag är så jäkla less på ungarna??? Det hade ju verkligen mötts med positivism och framåtanda liksom...
Funderar på att boka upp mig på tjejmilen, inte för att jag vill springa den utan för att jag också gärna hade sluppit familjen en dag eller två eller gärna en hel helg. Jag har ju liksom inget intresse som gör att det är legitimt för mig att fara bort från familjen, jag kan inte säga att det är jaktsäsong och få fara ut i skogen liksom. Så något måste jag komma på. Kanske man får sätta sig i hårdträning och fara på något form av maraton nånstans. Kanske till New York.
Äh bara dagdrömmar, jag kommer väl aldrig få fara nånstans själv. Det kan jag ju bara glömma. När jag väl får tid att fara själv nånstans så kommer jag vara gammal och gaggig så jag kan lika gärna glömma det.

Men åh den sjunde december. Då får vi barnvakt.
Då får jag lite egentid.
Håller redan på att planera vad jag kan klämma in den dagen. Kanske ett gympass med DUSCHNING efteråt. Kanske jag känner att jag har tid att duscha på gymmet efteråt. Eller oh ljuva tanke kanske en bastu efteråt. Mmm. Jag behöver inte stressa hem svettig i gymkläderna för att natta någon eller ta hand om barnen.
Jag kanske kan gå ut på en promenad, en promenad utan varesig barn eller barnvagn eller någon alls för den delen.
Kanske kan dricka en hel kopp kaffe. Utan att behöva lämna halva koppen för att någon av ungarna skriker eller klättrar på bordet. Utan att behöva märka typ en halvtimme senare att kaffet är kallt.

Mmm ljuva drömmar.
Eller kanske sova tills JAG vaknar och inte tills något av barnen vaknar.
Kanske man skulle kasta ut karln också den sjunde så man verkligen får egentid.

Nu ska jag njuta av tystnaden och kanske tom plocka ögonbrynen eller något sånt.

Det är ju verkligen underbart att vara mamma. Verkligen underbart.

(När första strået är plockat så vaknar någon av dem. Garanterat!)