Jag är bäst! *not*

Idag vankas det träning igen.
Är så tacksam för att jag har en karl som klarar av att vara hemma. Glad över att jag inte är så hönsig att jag klarar av att lämna kidsen hemma. Träffade en bekant på gymmet häromdagen som skulle stressa hem för karln hennes var ensam med barnet.
Varför stressa? Behöver han hjälp? Klarar han inte av att ta hand om ert gemensamma barn? Eller är det du som inte litar på att han klarar det? Eller kan han inte ta hand om barnet lika bra som dig?
Det blir bara jobbigt i längden om det bara är mamma som duger. Hur ska man nånsin kunna göra saker själv? Hur ska du kunna börja jobba?

Man måste lära sig att andra också kan ta hand om barn.
Och kan inte mannen ta hand om sitt barn så är det något som är fel, antingen att mannen inte gör nog hemma eller att kvinnan inte kan släppa kontrollen. Ofta är det väl vi kvinnor som inte kan släppa på kontrollen.
Tror alla mammor, jag inräknat, tycker att de är bäst på att ta hand om sina barn och det må vara men man måste kunna släppa lite grann. Du kan inte vara hemma dygnet runt i 18 år!
Jag förstår om man är lite orolig att lämna barnet en helg hos någon annan eller så men med den andre föräldern nån timme medan man tränar.... Vilken stress! Hur ska man då kunna fokusera på träningen om man hela tiden spanar på klockan och undrar om gubben fixar det där hemma?
Jag brukar försöka planera så jag inte far och tränar precis när det är läggning, mest för att Ivan gillar att ligga och läsa sagor och det är liiite krångligt att göra det när man har en ettåring som kryper runt. Men det är en annan sak, det är inte Rikards förmåga som förälder som ifrågasätts, det är Ivans nattning. Han behöver lite lugn och ro så han får sova ordentligt.
Alla föräldrar vill nog känna att den andre litar på dem.

Jag behöver nog också jobba på att inse att jag inte är oumbärlig. Jag är inte bäst.