måndag, augusti 27

En väldigt dålig mamma

just nu.

Det ösregnar här och har gjort det hela morgonen. Och vet inte om det förstör ungens humör men hans humör är inte på topp just nu.

Frukosten gick faktiskt lugnt till. Inget härjande med lillasyster och maten, det mesta, slank ner. Vilken bra start. Lek med bilar och Fanny kryper runt bredvid. Än så länge lugnt.
Sen ville han se på TV, vi slår på teven och Fanny däckar (hon har ju varit uppe sen strax efter tre)
Då börjar härjningarna.
Det är som en av och på knapp med en tvååring. Ena stunden vill han kramas och mysa, bra tänkte jag då kan jag passa på att mysa när Fanny sover. Först får man en skalle, dock ingen fläskläpp den här gången men det är tur att näsan höll ialla fall.
Försöker andas och lyfter bort honom. Han springer tillbaka till soffan och skriker och ska upp igen. Förklarar att du får inte sitta hos mamma för att du har varit dum och slagits. Han förstår att det gör ont när man skallas och han gör det verkligen med flit, han vet hur man pussas och kramas så det går inte att missa. Nej du får inte sitta här, mamma fick jätte ajaj. Ajaj förstår han rätt bra, han säger till och med ajaj. Men han har inte det där konsekvenstänket än och han tycker aldrig synd om någon annan än sig själv. Han förstår inte det riktigt än verkar det som. Just det är frustrerande för han bryr sig inte om att lillasyster gråter om han slår henne utan det är bara om han får ajaj som man ska tycka synd om honom. Så det är svårt att förklara att han inte får för att han varit dum.
Nåväl försöker förklara varje gång och lyfta bort. Nu däremot går det inte att distrahera honom utan han fortsätter propsa på att sitta där jag sitter. Helst ska jag flytta mig. Nej Ivan mamma satt här först och jag flyttar inte på mig. Då börjar han sparkas och skrika nej nej nej. Jag flyttar inte. Nej Ivan mamma satt här först. Försöker distrahera honom med leksaker men det går inte.
Till sist ger jag upp och sätter mig framför datorn. Jag vill helt enkelt inte vara med min son just nu. Jag är en hemsk mamma.
Måndag idag.
Snart är det torsdag och då slipper jag allt det här en liten stund.
Varje liten grej blir att kämpa, jag vill inte heller låta honom göra vad han vill. Hatar sådana barn som bara får göra allt de vill, ofta blir de odrägliga och kan inte bete sig. Jag ska ju vara mamma och uppfostra ungarna. Men ibland blir man bara less och känner sig som en superkass mamma.
Jag tror jag behöver ladda batterierna lite grann.
Slippa kämpa med en tvååring, kämpa med att få på honom kläder, kämpa med att få honom att gå in i bilen, kämpa med att få honom att antingen byta blöjor eller gå på toaletten, usch.
Till sist blir man less. Jag vet att han utvvecklas och det är säkert bara nån dag han är så här men nu känns det som att det har varit i veckor och jag börjar ogilla mig själv. Uppenbarligen är det ju något fel på mig som inte fixar att ta hand om en tvååring.
Jag är nog egentligen inget mammamaterial, helst skulle jag bara vilja lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och sova en månad. Får nöja mig med en tågresa ifred. Hoppas det inte är några ungar i min vagn. Hoppas jag slipper se ungar alls. Usch. Fy fan.
Hade jag jobbat på dagis så hade jag nog blivit som Michael Douglas i Falling down. Fast jag hade varit värre. Ännu värre.
Dock skulle jag bli väldigt nöjd om någon annans ungar beter sig som odrägliga småjävlar då är det inte bara jag som är en kass morsa. Jo just nu är jag en kass morsa. Jag måste ju vara det för mitt barn kan ju inte bete sig. Han uuuuuttvecklas och håller på att lära sig tänker ni nu. Jamen kom och hämta ungen då och ha det så mysigt med hans utveckling för jag är trött på det hela. Privatskola från tvåårsålder? Han kan få komma hem till jul och kanske en vecka på sommarn ;)
Mysigt, nu är han lugn (reklam på teve) och sitter och kletar snor på soffan.
Härligt.
Just idag är mamma så less på att vara mamma.
Nu pekar han mot teven och vill se på Bilar 2. Igen. Han som aldrig varit intresserad. Kanske det börjas nu. Ska jag muta honom med film?
För en halvtimmes lugn och ro?
GIVETVIS!

Jag älskar mina söta små sockerkorn men ibland önskar jag att de kunde vara lika lätta att ta hand om som sockerkorn eller att jag var duktigare på att vara mamma så jag kunde fixa det här bättre.

Måndag idag, snart torsdag.
Och jag har inga kläder heller att ha på mig till helgen. Trevligt. Jag är inte bara en kass mamma, jag är en kass fet mamma dessutom.

Sådär nu färdiggnällt. Halv tio....när tar den här dagen slut?????...
Imorgon är det nog en bättre dag =)! Ser framemot imorgon!

Tjolahopp!


1 kommentar:

  1. Du, om du är en dålig mamma så är alla mammor dåliga ;)
    Inte tror jag nån tycker att det alltid är en dans på rosor. Alla blir less. Nångång.
    Noa har varit såndär som.. inte direkt slåss, men han gillar att vara fysisk, klättrar på en, springer på en och så.
    Jag vet inte om man kan vara mer konsekvent med det än jag är!
    Det förändras inte ett dugg! Tror inte ens han skulle sluta om man så skulle slå till honom varje gång! :P För jag får väldigt lätt ont, ibland har jag börjat gråta på riktigt.. men det är ju glömt en kvart senare.
    Han har ganska stor sympati (lite för mycket..precis som jag) och blir ledsen om jag/någon är ledsen, han kan trösta osv.
    Men oftast blir han arg om jag skriker till för att jag får ont.
    Jag har nog alltid trott att föräldrar med sånadär livliga ungar som inte lyssnar är lata föräldrar.. Det tror jag INTE längre!
    Dom är föräldrar med extremt mycket envisare barn än andra..
    Inte alla såklart. För visst finns det lata föräldrar..
    De som inte har ett envist barn kommer utan tvekan tycka att jag är en dålig och lat mamma.
    Kanske jag är ibland.. men jag och vi har verkligen försökt väldigt mycket det här med att man inte slåss eller är elak med andra människor iaf.
    Och han kan vara snäll och omtänksam. Om han vill ;)
    Nu blir det såhär långt som vanligt..haha.. Men jag tycker man ska se allt på det stora hela, man är inte en dålig lat mamma för att man inte orkar vara konsekvent nån vecka ibland.
    Och man kan försöka tänka på att alla barn är olika, och olika svåra att ha å göra med.
    En mamma kan ha ett barn som är snäll som en ängel, och en som är som ett monster. Det handlar inte alltid om föräldrana, det mesta sitter i barnen :)

    SvaraRadera