tisdag, oktober 22

Är det bara jag?

Bara jag som blir less på barnen ibland?

Känns som att allt man läser, hör är hur underbart det är att vara mamma.
Säkert är det det, någon gång mellan lämning och hämtning på dagis. Mellan alla utbrott och bråk. Mellan måltiderna som oftast är ett enda gnällande och tjafsande om maten, drickan, stolen, bestick......
Mellan föräldramöten, fotograferingar (är det verkligen någon som tycker själva fotograferingstillfället är kul?! Eller är det egentligen när bilderna dimper ner i brevlådan?), gymnastik...
Mellan skrik och panik, mellan potträning och "ta bort nappen, du är ju en stor kille".
Mellan läkarbesök och väntrum, mellan tandläkarbesök och vaccinationer...

Kanske är det underbart att vara mamma men just nu är jag bara nöjd att dagen är över och ungarna sover.
Det är verkligen underbart att vara mamma när man ser på dem när dem sover. Det är hittills det bästa, en sovande varm go unge.
Kanske när man blir mormor/farmor, det kanske är då det är underbart att ha barn. När allt slit liksom lönar sig. Eller är det lika jävligt då kanske? Då har man väl diabetes, reumatism eller något sånt. Kanske lika bra att hoppa på demenståget direkt så man slipper lida *typ*

Kanske det blir mer underbart att vara mamma när man får börja jobba igen, och kanske komma hemifrån mer än en timme i stöten.

Höjdpunkten den här veckan, kanske tom den här månaden, har nog varit Tupperware, jajamen jag har varit på Tupperwareparty. Nästan 2,5 timme egentid. TVÅ OCH EN HALV TIMME ! (utan att behöva gå på gymmet, vilket är min enda egentid som jag har annars)
Jag vet, det finns väl inget som heter egentid, man ska njuuuuta av tiden med barnen. ( Vilket svammel, förr i tiden fanns det minsann inget som hette Egentid, ja och allt var ju sååå mycket bättre förr)
Men just den här veckan när jag kommer vara i stort sett DYGNET RUNT med barnen så är det jääävligt skönt med lite egentid. Till helgen blir jag helt själv med dem. Jag kommer inte röra mig ur fläcken. Jag tänker inte bråka om kläder (de får springa naken hela helgen *typ*) Jag tänker inte bråka om maten (jag tänker bara laga deras mat, de ska bara få makaroner *typ*) Jag tänker inte bråka om läggdags (de får somna när de vill, om det så är tolv på natten *typ*) Jag tänker inte göra ett skvatt. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är less. Jag bara inväntar jobbstarten i februari. Februari. Det är väldigt långt dit. Väldigt långt.
Eller ja det finns en till höjdpunkt, den där lilla stunden när man fick vara och handla själv på affären. Helt själv. Bara jag. Jag var själv in och handlade. JAG. Ensam! Och givetvis den där lilla stunden när man sitter ensam i bilen på väg från dagis. När man har lämnat av Ivan och allt gått bra, när man är på väg hem till Fanny. Ensam i bilen. Med musik på. Utan att någon skriker att det är dålig musik, att någon skriker på varandra i baksätet. Bara jag ENSAM i bilen.

Nästa vecka tänker jag inte vara hemma en minut mer än nödvändigt.
Eller jo det måste jag ju. Jag är ju mamma och det är det underbaraste som finns. Och jag kan liksom inte göra annat heller. Jag har gjort det valet, och så är det. Barn är verkligen det underbaraste som finns och jag är extremt tacksam att de finns.
Men nån gång hade jag också velat göra något annat.

Och antagligen lär väl barnen och jag bli dödssjuka till helgen. Jajamen. Funderade tom på att åka till stugan, trots att det inte finns vatten bara för att jag skulle slippa vara själv med ungarna över helgen.
Och då är man verkligen less.

Åh men den sjunde december, då har vi barnvakt.
Mmmm den sjunde december....

Behöver jag säga att det gick jävligt dåligt på gympan idag, att Ivan inte lyssnade ett skvatt på vad jag eller ledarna sa. Att Ivan fick ett utbrott i drygt en timme för att hans äpple blev delat. Att det är lov nästa vecka så Ivan ska vara hemma från dagis heeeela veckan. Med mig.... Rikard arbetar givetvis och försörjer familjen. (Han gör ialf någon nytta. Jag går bara hemma och dräller.) Att jag inte kommit iväg på gymmet alls hittills den här veckan. Att jag inte kommer komma iväg på gymmet alls den här veckan för min karl åker iväg på torsdag för en weekend i skogen som han dessutom inte ens frågade mig först utan bara kom överens med en kompis att de skulle fara. Att fråga mig i efterhand hjälper ju liksom inte. Han måste ju få fara och jaga. Han behöver väl sin egentid precis som jag behöver min. Och vad ska jag göra, kan du stanna hemma för jag är så jäkla less på ungarna??? Det hade ju verkligen mötts med positivism och framåtanda liksom...
Funderar på att boka upp mig på tjejmilen, inte för att jag vill springa den utan för att jag också gärna hade sluppit familjen en dag eller två eller gärna en hel helg. Jag har ju liksom inget intresse som gör att det är legitimt för mig att fara bort från familjen, jag kan inte säga att det är jaktsäsong och få fara ut i skogen liksom. Så något måste jag komma på. Kanske man får sätta sig i hårdträning och fara på något form av maraton nånstans. Kanske till New York.
Äh bara dagdrömmar, jag kommer väl aldrig få fara nånstans själv. Det kan jag ju bara glömma. När jag väl får tid att fara själv nånstans så kommer jag vara gammal och gaggig så jag kan lika gärna glömma det.

Men åh den sjunde december. Då får vi barnvakt.
Då får jag lite egentid.
Håller redan på att planera vad jag kan klämma in den dagen. Kanske ett gympass med DUSCHNING efteråt. Kanske jag känner att jag har tid att duscha på gymmet efteråt. Eller oh ljuva tanke kanske en bastu efteråt. Mmm. Jag behöver inte stressa hem svettig i gymkläderna för att natta någon eller ta hand om barnen.
Jag kanske kan gå ut på en promenad, en promenad utan varesig barn eller barnvagn eller någon alls för den delen.
Kanske kan dricka en hel kopp kaffe. Utan att behöva lämna halva koppen för att någon av ungarna skriker eller klättrar på bordet. Utan att behöva märka typ en halvtimme senare att kaffet är kallt.

Mmm ljuva drömmar.
Eller kanske sova tills JAG vaknar och inte tills något av barnen vaknar.
Kanske man skulle kasta ut karln också den sjunde så man verkligen får egentid.

Nu ska jag njuta av tystnaden och kanske tom plocka ögonbrynen eller något sånt.

Det är ju verkligen underbart att vara mamma. Verkligen underbart.

(När första strået är plockat så vaknar någon av dem. Garanterat!)


7 kommentarer:

  1. Jag tycker det låter som att du är för ensam om att ta hand om barnen. Säg åt karln att gå upp med dem i bland, ta lite ledigt, skärpa sig helt enkelt för du kan inte hålla på och slita ut dig bara för att du är hemma. Att vara hemma med två vilda barn är fan inte detsamma som att gå hemma och "drälla". Förstår att du blir frustrerad och less. Kraaaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ibland känns det som att man är helt själv, tror det blivit extra mycket nu när jag inte haft morfar till hjälp heller (han har ju varit all ledig tid i stugan hos farmor) och nu dessutom när det inte blivit en enda ledig helg för rikard den här månaden. Det har varit krogjobb, apträffar, resor till Tyskland och nu jakt den här helgen. Och så begravning, ögonproblem och körningar fram och tillbaka till gällivare. Varit en jäkligt tung månad med andra ord. Och nu håller Ivan på att bli sjuk.
      Jippi.
      Dock har jag planerat lugn och ro nästa vecka, Rikard kommer inte få fara utanför dörren! Nu är det nog med drällande hit och dit. Brukar inte vara så äckelless som jag är nu men det är klart när man tänker på hur mycket som hänt den här månaden så är det inte konstigt. Och så att karln inte har körkort heller och allt annat på det. Suck.
      Nu hade det varit fint med solsemester. Undrar om man kan krypa ner i Maddes resväska i januari ? ;)

      Radera
  2. Att få jobba är fan SEMESTER när man har barn!
    Och jag har bara ett men är i perioder också sådär less..
    Man vill bara sparka ut barn å gubbe å få göra ingenting. Själv.
    Ibland kan det ju inte hjälpas att ena får vara mycket själv med barnen..
    Men om han kan dra på älgjakt så kan du dra på.. Ja vad du vill!
    Nån helg när han inte är planerad på jobb så boka in en helg på hotell i Luleå tex, finns några billigare hotell.
    Eller gå å sov hos dina föräldrar nångång?
    Om det bara fortsätter när man mår sådär så lär det bara bli värre..
    Säg till gubben hur det är. Om han bryr sig om dig så borde han se till att du mår bra.
    Det ÄR ett jävla tufft jobb att vara hemma med barn, särskilt när den andra jobbar och är borta mycket. Och du har ju varit hemma väldigt länge. Inte konstigt man blir less..
    När jag mått dåligt och inte orkat med vardagen hemma (både när jag var mammaledig och när jag vikarierat då och då men ändå haft N på dagis) och äntligen berättat för Dalle hur det är, så har han i princip tvingat mig att åka bort. Ibland till Luleå, ibland till mamma bara för att få slippa allt hemma, och så har han själv varit iväg under dagen eller en hel helg, med Noa så jag fått vara själv hemma.
    Ibland fattar han inte.. Då blir det bara värre..
    Boka grejer, även sånt som INTE är träning ;)
    Och det dåliga samvetet (staaaackars gubbe som måste vara ensam med barnen en dag eller två) får du supa bort ;) eller tänka på alla saker som han fått göra medans du fått vara ensam med barnen.
    Do it!!

    SvaraRadera
  3. Hoppas min kommentar skickades..
    Så alltså NEJ, det är inte bara du!
    Antingen måste man ha ett barn som aldrig nånting gråter eller gnäller eller så har man nåt fel i huvudet om man aldrig blir less på att jämt vara hemma med barn!

    SvaraRadera
  4. Och nu kom jag på att man/jag inte ska komma med massa lösningar på problem till alla hursomhelst.. Förlåt!
    Men man ser ju alltid lösningar på andras problem, medans man aldrig kommer på bra lösningar för en själv :P
    Så ett Nej det är inte bara du hade väl räckt.. Haha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha men det hade väl varit lite tråkigt ;) jag gillar att få lite råd, det behövs verkligen ibland =) !

      Radera