Tjolahopp! Vi har äntligen fått förskoleplats!

Trodde faktiskt inte den här dagen skulle komma men nu är den här.

Ivan har fått plats på förskola!

På lompis dessutom, perfekt nära oss och nära mina föräldrar. Då slipper man börja byta och krångla.

Var på Team Sportia och shoppade lite idag med mor och far.

Så Ivan kommer vara regnbågsfärgad på förskolan, försöker vänja mig att säga förskolan men det blir dagis. Det är väl en vanesak antar jag. Han ska börja på avdelning Spindeln, ifall nån har sin lilling där så kommer det snart en Ivan och hälsar på. I mitten på januari skulle han få börja.
Det kommer ju inte vara så mycket timmar i början i och med att både jag och Rikard är föräldralediga men det är ju mer för det sociala. Han gillar ju att vara med andra ungar och härja runt. Det finns ju mer att göra på förskolan för honom. Inte är det roligare för honom att vara hemma med mig som ska amma och härja med lillbabyn hela tiden. Kan vara kul för honom att få en liten busstund på förskolan också.

Givetvis är det ett val som alla andra om man vill ha sitt barn på förskolan men jag vill verkligen jobba, jag har inte utbildat mig och skaffat jobb bara för att sedan vara hemma. Jag pallar inte att sitta hemma hela tiden. Nu är jag verkligen hemma i stort sett hela tiden nu när jag är så stor och otymplig men jag saknar verkligen jobbet. Skulle bli tokig om jag inte hade ett jobb att gå till.
Visst en hemmafru är inte fy skam och jag tycker inte alls illa om dem som väljer att vara hemma på heltid med sina barn men det är inget för mig. Jag kommer inte att jobba heltid medan Ivan och den här i maggen är små men jobba ska jag göra. Men jag kan inte förstå argumentet att förskolan skulle vara dåligt för ungarna, på vissa forum kan man ju läsa om hur stor skada barnen tar av att vara på förskolan och att man är en hemsk mamma om man väljer att lämna bort sina barn.
 (Det låter ibland som att man säljer ungarna på svarta marknaden)

Jag blir lite smått irriterad när mammor eller pappor som gör en sak tycker att det är det absolut bästa för alla barn. Man gör det man tror är bäst för sitt barn.

Jag tror Ivan mår bättre om han har en mamma som är glad och lycklig. (Ja jag är glad och lycklig även om jag är hemma) Men att känna att man får göra något, inte bara ta hand om barn och hus hela dagarna. Träffa människor och som i mitt jobb göra saker för andra människor. Träffa sina jobbarkompisar. Inte bara vara mamma hela tiden. Dessutom är det kul att tjäna egna pengar. Tjäna egna pengar och inte behöva leva på Rikards lön. Ja jag får föräldrapenning och barnbidraget går in på mitt konto men det är inte samma sak som att få lön. Jobba för sina pengar är himla fint. Dessutom är föräldrapenning och barnbidrag inte ens i närheten av det jag tjänar på att jobba.
Nej jag kommer jobba och visst finns det folk som gnäller på de som väljer att jobba och de finns de som gnäller på de som stanna hemma. (Huslån och amorteringar kan också vara en bidragande faktor till att man ska ut i arbetslivet igen)
Gör det som känns bäst säger jag.
Man känner sitt eget barn och framför allt så känner man sig själv.
Jag passar på nu att stanna hemma när de är riktigt små. Jag kommer vara hemma hela första året med den här knodden också. Det är mitt val.
Men sen jobb. Sen ut med mamma i världen. Ut och inte bara vara mamma. Ut och vara Elin helt enkelt.
(Känns som att det är svårare att vara hemmamammsi än att jobba faktiskt, jag kanske är slö eller nåt ;))

och nu ska mamma gå och göra mammasysslor. Det är bruna sysslor som står på schemat just nu. (inte konstigt han var så lugn...)