På torsdag natt för lite mer än ett år sedan kom värkarna, jag som var förstföderska trodde inte de skulle komma så tidigt. Jag smög upp för att inte väcka Rikard, visste ju att det kunde ta lång tid innan det var dags att åka. Vankade runt ett tag och räknade, ganska långt mellan värkarna. Jaha då är det bara vänta. Inte så farligt ont heller än.
Duschade och kollade så att allt var klart inför BBfärden, jajamen mamma Elin hade packat långt i förväg och förberett sig. Listan var avbockad.
Vilade lite men det var inte så lätt att sova.
Vid åtta tiden på fredag morgon väckte jag Rikard när det var drygt fyra minuter mellan värkarna. Nu hade det dessutom börjat göra ont. Ringde till BB i Gällivare, de tyckte det lät som om det var dags att komma in.
Vi packade ihop grejerna i bilen och tog med lite extra kläder till oss.
Jag var hungrig efter en natt med vankande så vi styrde kosan mot Statoil och en hägrande frukostmacka, vem vet man kanske inte får i sig mer tänkte jag.
Påväg mot Statoil så blir vi stannade av en kvinnlig polis, hon skrattar och med lyckönskningar så får vi åka vidare.
Färden mot Gällivare går snabbt, det är lugnt efter vägen. Rikard verkar taggad och jag är lite smånervös men det är skönt att det har kommit igång. Som vi har längtat.
Framme i Gällivare så får jag ett band på magen och höra lillens hjärtljud för första gången. Starka hjärtljud och allt låter bra, han har ju legat redo länge så barnmorskan är nöjd. vi får ligga och vila. Värkarna är tydligen inte så starka som jag trodde och jag är bara öppen tre centimeter.
Några timmar senare och ett bad senare så är jag bara öppen fyra centimeter och rejält trött. Barnmorskan pratar om morfin, det vill jag absolut inte ha. Nej men en sömndos då och så får ni ta in på patienthotellet. Jag tänker hålla ut en stund till.
Vi promenerar lite och äter lite fika. När kvällen börjar närma sig så tar jag en sömndos ialla fall. Lite bricanyl och en insomningstablett och så far vi mot hotellet.
Inte världens fräschaste rum. Jag kryper ner i sängen och Rikard stackarn får en bäddsoffa där sängkläderna ser ut att vara använda...så inte så fräscht direkt.
Lite tjurig är jag för att jag inte får min baby än men tänker att imorgon kommer den. Imorgon sätter de igång mig om jag inte är redo än (ialla fall enl BM som gav mig sömndosen)
Värkarna avtar och kommer nu kanske var tredje, fjärde timme så jag sover en stund.
Vaknar tidigt på lördagsmorgonen, värkarna är fortfarande väldigt glesa. Kontroll hos BM, bara fyra centimeter öppen.
Ja nu är det bara vänta för de vill inte sätta igång mig, baby mår jättebra säger dem så den kommer ut när den är redo.Vi promenerar, vilar, går på stan. Gällivare går ganska snabbt helst på en lördag. Får i oss lite mat.
Tillbaka på lasarettet, bara fyra centimeter öppen. Då tycker barnmorskan att vi ska ta in på hotellet ännu en natt.Elin blir jäkligt tjurig och tvär. Nej tänker inte betala för det där jäkla sunkstället, fanns inte ens frukost så vi åker hem! Nu far jag inte tillbaka förrän håret på skallen syns!!!!
Lördag kväll hemma.
Ligger på soffan och Rikard serverar middag. Ganska skönt att ligga hemma, värkarna kommer lite oftare nu men försöker ta det lugnt. Jag var ju bara fyra centimeter öppen. Det kan ju inte gå så fort och dessutom vill jag inte behöva fara tillbaka dit. Det är ju några mil att köra.
Vid tiotiden går vi och lägger oss. Värkarna blir värre och värre. Tillsist får jag nästan bita i kudden och tårarna börjar rinna. Det gör helt enkelt så ont att jag inte kan hålla tillbaka tårarna, nu måste det vara dags att åka in. Jag har så ont att jag kan knappt stå på benen. Rikard hjälper mig på med kläderna och så far vi.
Nu är det sent och väldigt lite trafik.
Kommer fram vid tolv och barnmorskan Gerd väntar oss.
Fyra - fem centimeter öppen. Faaaan'! Är det aldrig dags tänker jag. Då säger barnmorskan som verkar vara en rejäl dam att vi ska ta hål på hinnorna. Jajamen! Gör något, vad som helst tänker jag för nu gör det ont. Rejält ont. Nu vill jag ha ut babyn.
Nu går det lite fortare.
Smärtan tilltar rejält och lustgasen är framme. Gillar känslan men måste vara försiktig, mår så jäkla illa av den.
Efter några timmar till så gör ryggen så våldsamt ont att jag knappt kan ligga längre. Jag orkar inte stå så gå runt är ingen idé. Då ber jag om en epidural, eller snarare jag skriker väl efter en. Ryggen är ju det värsta. Fy fan.
Rikard stackarn får serva sin tokiga fru, han får ialla fall inte stryk...;)
Efter epiduralen som för mig, eftersom jag är maniskt rädd för sprutor, var det värsta med hela förlossningen släpper all smärta i ryggen och vid sextiden så startar de riktiga förlossningsvärkarna, nu är jag öppen och babyn är redo att komma ut. Han har varit stark hela tiden, hjärtljuden har låtit bra så det verkar vara en rejält stark baby säger barnmorskan som bryter lite på finska och svarar med enstaka stavelser. En helt perfekt barnmorska för mig. Rakt på sak och inget knussel. Härligt.
7.54 kommer han äntligen, efter lite om och men.
Navelsträngen hamnade runt halsen och barnmorskan fick reda ut härvan ;). Huvudet var inte roterat så fick vänta med huvudet halvt ute och jobba lite mer.
Men han är helt perfekt, skriker sådär underbart att mamma och pappa inte kan låta bli att gråta. Får upp honom på bröstet och han måste vara det vackraste man någonsin sett. Med telefonen i högsta hugg ringer vi runt till familjen och jobbet och alla möjliga. Barnmorskan syr några stygn som jag knappt märker, jag är så lycklig. Moderkakan förevigas på foto, Rikard tar sin roll som fotograf på allvar ;)
Tord Ivan Rikard Fredriksson är född, 4075 gram och 50 centimeter lång.
Barnmorskan gissar nästan rätt på vikten, jag trodde aldrig att jag skulle få en sån biff. Vår lille guldklimp. Får på honom en grön mössa och han börjar snutta på bröstet omgående, en så stor baby är hungrig säger barnmorskan. Det är bra. Nu är det bara resten av livet framför oss.
_2_cropped.jpg?uselang=sv)
Någon som har en Xperia Arc ? Är de bra? 
Ljust och fräscht boken vill Elin ha. 
Braveheart
